Kom inte hit!

En kammaropera av Daniel Fjellström (tonsättning) och Vanja Hamidi Isacson (libretto)

Producerad av operagruppen Man Must Sing

Urpremiär den 11 oktober 2018, ATALANTE, Göteborg

Finland i början av 1930-talet var ett land med stor arbetslöshet och fattigdom. Från Sovjetunionen hördes löften om arbete. Min mormors far var en av ca 10 000 finländare som gav sig iväg för att söka en bättre framtid*. Utan pass och visum for han över finska vinterviken. Han fängslades, placerades i Stalinregimens Gulagläger, anklagad för ”illegal gränsöverlöpning”, tvingad till slavarbete. Sista kända plats var Nizhni Tagil i Uralbergen. Hans sista brev till familjen kom 1938. Hustrun och dottern fick inte veta vad som hänt. De fortsatte att vänta. Min gammelmormor förde en kamp mot byråkratin för att finska staten skulle få honom tillbaka.

I juni 2017 hittade jag en mapp i finska Utrikesdepartements arkiv i Helsingfors med brev och dokument om hans försvinnande. Materialet ligger till grund för librettot. Kopior har använts i föreställningen.Att ta reda på vad som hände har varit ett detektivarbete. Många obesvarade frågor återstår. Fantasin och fiktionen har tagit vid. Librettot är min fria tolkning och framförallt ett försök att förstå.Hur kan en människa leva med ovissheten om vad som hänt en familjemedlem som försvunnit och aldrig mer hörts av? Hur länge kan hen kämpa, hoppas och vänta? Hur är det att ge sig av från sitt land och sin familj för att försöka skapa en bättre framtid, men istället bli misstänkliggjord och behandlad som ”illegal” utan rättigheter?

Om föreställningen:

Evi söker efter svar i sin barndom. Hon finner där berättelsen om en familj som splittrades i sökandet efter ett bättre liv. Kom inte hit! skildrar tre människors kamp mot systemet och deras desperata längtan efter att få vara tillsammans. Verket är beställt av och framförs av operagruppen Man Must Sing bestående av sångarna Amanda Flodin, Nina Ewald och Karl Peter Eriksson.

PRESS

Gastkramande flyktingopera
Daniel Fjellström och Vanja Hamidi Isacsons nyskrivna opera Kom inte hit kretsar kring finska migranter i Sovjet. Hanna Höglund drabbas av den gastkramande byråkratmusiken.

Recension i Göteborgs Posten 181012

OPERA
Kom inte hit!
Av Daniel Fjellström och Vanja Hamidi Isacson
Atalante, Göteborg 11-14/10
Göteborgsoperan, Skövdescenen 14-16/11
Hanna Höglund

Jag kan värja mig hur mycket jag vill men det svider i ögonen både en, två och tre gånger under uruppförandet av operan Kom inte hit!. För det här är en så ledsam berättelse från början till slut. Om en annan flyktingvåg, andra politiker. Men allt i ett tidlöst, musikaliskt nu som drar in lyssnaren i sitt grepp likt en orkestrerad deckare.
Efter klimatångestoperan Akvarium tar sig fria operagruppen Man Must Sing alltså an migrationspolitiken. Specialskrivna kammaroperan Kom inte hit! spelas först på Atalante innan den går vidare till Göteborgsoperan Skövdescenen . Librettot av Vanja Hamidi Isacson och musiken av Daniel Fjellström berättar den sanna berättelsen om Hamidi Isacsons finska släkt som under 1930-talet får det så fattigt att hennes mormors far (Karl Peter Eriksson) likt 10 000 andra tar sig över gränsen illegalt till det presumtiva arbetarparadiset Sovjet. Han vill försörja fru och barn som är kvar hemma, men istället hamnar han i arbetsläger. Och även om frun Vilma (Nina Ewald) och dottern Evi (Amanda Flodin) skriver brev och skickar pengar och hoppas, hoppas – kanske den här julen, kanske nästa – får han aldrig komma hem igen. Blir felaktigt anklagad för spionage och skjuts. Den här operan gullar knappast med kommunismens Ryssland.
Med Kom inte hit! går tonsättaren Daniel Fjellström, vars Det går an slog knock-out på publiken på Läckö slottsopera för två år sedan, med självklarhet och lätthet in i en helt annan musikalisk sfär: tragedin, den politiska satiren. Ändå klappar hjärtat hårt i denna musik skriven för endast tre musiker och tre sångare som alla gör urkänsliga insatser i Gunilla Johansson Gyllenspetzs regi.
I Det går an handlade det om glasklanger. Här tar Fjellström fasta på instrument typiska för det finskkarelska 30-talet: dragspelet, klarinetten, fiolen, med samma öga för storyn.
Det finns en folkmusikalisk Kristina från Duvemåla-känsla över tonspråket i Fjellströms mest konsonanta, köriga stunder och det är också där någonstans man faller i gråt. Inte minst för att parallellerna mellan svenska utvandrare, finska invandrare och syriska nutidsmigranter blir så smärtsamt tydliga då. Men även om det är musikaliskt catchy är det lika bra, om inte bättre, när musiken blir som allra mest expressionistisk. För när Maria Wiganders basklarinett brötar i takt med Karin Wibergs fulhårda fiolpizzicato över Kallis Bengtssons dragspelsborduner och Vilma sjunger texten ur ett desperat brev till finska utrikesministern är det som att befinna sig i en tonande, klaustrofobisk Kafkalabyrint full av återvändsgränder. Denna gastkramande byråkratmusik är nog det mest drabbande i hela operan. Notbladen slänger musikerna på golvet i kall, musikalisk pappersexercis.
Kom inte hit! är i långa stunder just en brevopera som kretsar kring de små papperslappar som på omöjliga vägar ändå letar sig fram mellan den splittrade familjen i Karelen och Ural. Och i denna mänskliga vilja till kommunikation, där finns väl ändå något slags hopp. I händerna som sträcks ut. I sångens alla stämmor.

Hanna Höglund, GP